Jag fick en fråga av en läsare häromdagen som jag tänkte svara lite mer utförligt på i det här inlägget. Frågan löd ungefär så här:
”Har det någonsin hänt att du inte varit säker på vilket resultat du ska ge vid avslutet?”
Frågeställaren hade föreställningen om att det alltid var svart eller vitt om körningen var godkänd eller underkänd. Men så är det alltså inte. Det hände då och då att jag övervägde underkänt eller godkänt ända fram till dess vi hade parkerat efter avslutat körprov (det hände att jag även berättade det för aspiranten när vi hade parkerat). Under färden tillbaka till förarprovskontoret gick hjärnan på högvarv och jag gick om och om igen igenom hur aspiranten betett sig under körningen. Det här vet jag att jag inte var ensam om att göra, då vi regelbundet delade våra erfarenheter med varandra. Vissa körprov växlade aspirantens körning mellan bra beteenden och dåliga och hela tiden i ett slags gråzon. Som förarprövare slet man sitt hår, bildligt talat. Skälet till våndan var att man tog sitt arbete på stort allvar och att det innebar ett stort ansvar att inte släppa ut vem som helst i trafiken.
Frågeställaren undrade även om jag ångrat något beslut jag tagit, där jag godkänt eller underkänt och det måste jag erkänna att det finns. Jag minns särskilt två stycken, den ene underkände jag och den andre blev godkänd. Hade jag kunnat backa tillbaka i tiden hade jag gjort tvärtom. När man träffar på någon som önskar ett körkort och den enda tid du har på dig för att bedöma om det är mogna för det eller inte är begränsad till max 35 minuter, så är det inte konstigt att man får svårt att bestämma sig ibland. Inspektören arbetar ofta efter regeln; är det svårt att bedöma ja eller nej, så säg ja. Ett gränsfall hamnar då oftast i ett godkänt resultat. Skulle alla vara klart godkända eller underkända skulle godkännandeprocenten sjunka ännu lägre än vad den är idag.
Uppkörningsbloggen 