På körprovet sitter aspiranten på helspänn för att inte göra minsta lilla fel.
.-Jag ska köra perfekt!
Vad händer då? Jo, felen kommer som på löpande band.
På körprovet sitter aspiranten avslappnad och lite loj och tänker att ingen kör perfekt, alla gör fel ibland.
-Jag kör som jag kör. Jag blir säkert godkänd ändå. Ingen är felfri!
Vad händer då? Jo, felen ramlar in. Ett efter ett.
I det första scenariot spänner sig aspiranten och ställer för höga krav på sig själv, när sedan första misstaget visar sig brukar korthuset raskt falla samman. I det andra bryr sig inte aspiranten om de fel denne gör därför att hen inte tar det riktigt på allvar. Det blir en heldragen linje här, en taskig stopplikt där och tveksamma placeringar i korsningar.
Hur ska man då vara inställd mentalt? Kan vi hitta något mittemellan de två extremerna jag beskrivit ovan, så har vi kommit långt. Du behöver inte köra felfritt, men du kan inte heller göra hur många småfel som helst. Kom till körprover med inställningen;
-jag ska göra mitt allra bästa och göra rätt så långt jag kan och om jag gör något fel så ska jag inte låta det knäcka mig. Jag ska fortsätta visa inspektören vad jag kan. Jag ska inte heller strunta i att ta de små sakerna på allvar, utan verkligen gå in för det, för att hålla mig så nära en perfekt körning som möjligt.
För vad händer då när du gör något fel? Inspektören noterar det (vissa antecknar) mentalt, men hen ser också på hur du löser den situation du kan ha skapat. Den lösning du finner på, kan faktiskt stärka din chanser att lyckas. För mig var det så att ett väl hanterat misslyckande, visade på mer mognad för ett eget körkort än en perfekt körning enligt boken. Boken fungerar bäst på ritbordet, medan trafiken kräver att du är lite ”street smart”. Vad jag menar med detta är att teoriboken är just det – en teori. Teori fungerar nästan bara i teorin, inte så ofta i praktiken. Du kanske kör perfekt enligt teoriboken och det är väl, men medtrafikanterna gör det inte och då krävs att du kan hitta några ibland okonventionella lösningar, som inte finns i boken. Förstår ni vad jag menar?
En idrottare försöker vara så koncentrerad och så avslappnad som möjligt – samtidigt! Träna på att vara sån. Full koncentration krävs för det är mycket att tänka på, men det är också nödvändigt att vara avslappnad, för är du spänd som en fjäder blir det svårt att prestera ditt bästa.
Inspektörerna vet att aspiranterna är spända och nervösa, att de har svårt att slappna av, så de gör sitt bästa för att skapa en bra atmosfär i bilen. Om du också är medveten om att inspektören inte är ute efter att fälla dig, blir det lättare att slappna av.
Summering: Satsa på att göra en perfekt körning, men var medveten om att några mindre fel inte innebär underkänt. Hamnar du fel, p.g.a. ett eget misstag eller någon annans, se till att hitta en rimlig lösning, så kan det leda till ett plus i inspektörens ögon.
Jag avslutar med ett tips för dig som övningskör. Be din handledare att få köra där du inte hittar. Att få åka någonstans där du inte varit. Se till att du inte får hjälp så snart du kommer lite fel, utan att du får reda ut det självständigt. Då kommer du att utvecklas enormt mycket. På körprovet vill inspektören se självständighet.
Uppkörningsbloggen 