Man vet ju aldrig…

En körning som jag aldrig glömmer var en man i 25 års åldern. Han körde inte farligt eller så, men hela tiden i snart sagt varje korsning, övergångsställe eller liknande kom orden ‘Man vet ju aldrig, man vet ju aldrig’ ur hans mun. Vi körde gatan fram, hade pratade högt för sig själv (berättande körning) och avslutade nästan varje mening med ‘Man vet ju aldrig, man vet ju aldrig’. Nästa korsningspunkt var det samma sak.Och nästa. Och nästa. Gissa om jag var trött på ‘Man vet ju aldrig, man vet ju aldrig’ efter ett tag. Han sa det också på ett sätt där han drog ut på a i aldrig så att det blev aaaldrig. ‘Man vet ju aaaldrig, man vet ju aaaldrig’. 

Efter ett tag blev det både irriterande och roande. Det var svårt att inte känna irritation men samtidigt svårt att inte börja skratta rakt ut. Hur som så slutade det med att hans körning blev godkänd och jag blev ett minne rikare. Tack för att du bröt mönstret och att du ännu får mig att le när jag tänker på det. 

Man vet ju aaaldrig, man vet ju aaaldrig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s