En del, framför allt trafiklärare, uppmuntrar eleven/aspiranten att berätta högt för sig själv (och för inspektören) om vad de gör eller tänker göra under körningen. Det kan vara en bra metod för ett fåtal, men enligt mig skapar en sådan taktik fler problem än den löser. Det första problemet uppstår då aspiranten ska klara av att både prata och köra samtidigt. Det är det inte många som klarar av. Ofta hamnar de i tidsnöd och vet tillslut inte om de ska prioritera pratet eller körningen. Jag minns en körning där en man verkligen fick kämpa med att berätta och att köra, dessutom var hans svenska ganska svag. Efter körningen pratade vi om saken och han blev otroligt lättad när han fick veta att han inte var tvungen att berätta samtidigt som han körde. Tydligen hade hans trafiklärare fått honom att tro det.

En annan sak som hör ihop med ovanstående är när den som ska köra upp tänker att: Om jag berättar för inspektören när jag gjort något fel så vet hen att jag egentligen kan bättre och då gör det nog inte så mycket. Oftast spelar det ingen roll vad du säger under körningen, det är vad du gör som räknas. Visst finns det undantag där det kan göra skillnad, men då behöver resten av din körning vara bra och misstaget vara av ringa art. Som exempel kan nämnas alla de gånger aspiranten kört förbi korsningar med väjningsplikt enligt högerregeln och sagt som så: Ja här är det högerregeln som gäller! men inte väjt för trafiken från höger. Det du säger har då ingen betydelse. När jag fick frågor om just detta innan vi åkte iväg, svarade jag oftast att jag inte bedömde körningen efter vad de sade utan efter vad de gjorde. Det kunde ju lika gärna gå åt andra hållet. Aspiranter slängde ibland ur sig: Här är det huvudled! fast det inte var det. Skulle jag då bedöma därefter blev deras körning underkänd! Nej, prat är ett slags teori och teori finns ett särskilt prov för. I bilen är det praktik som gäller. Om inspektören undrar över något så frågar hen dig om det.