Myth Busted

Jag tänker dela ett mail från en läsare. Efter detta mail kommer min förklaring till varför myten är krossad. Vilken myt det rör sig om kanske du kan lista ut när du läser mailet, om inte så kommer min förklaring sedan.

Hej Rune!

Vill först och främst tacka dig för den blogg du bedriver och vill verkligen poängtera att den hjälp mig väldigt mycket med att stilla nerverna. 
Lite bakgrund till min förra uppkörning (som är den enda hittils).
Jag körde upp i Farsta och hade läst på Internet att det är nästintill omöjligt att klara en uppkörning där. Bästa vännen och hans tjej hade blivit kuggade på ”små fel” enligt dem själva.
Jag fick en av dem förarprövarna man hört ska vara av modell strängare. 
Till min förvåning var han väldigt professionell och trevlig. Han gav ett säkert intryck.
Under min uppkörning gick allt perfekt, vilket inspektörer själv sade, Men han kuggade mig på att jag inte kunde parkera ordentligt. Jag fick själv välja plats för att backa in, men misslyckades misserabelt. Under provet fick jag tre försök varav en var fickparkering. 
Han gav mig, av vad jag förstått mer chanser än vad jag egentligen skulle ha fått. Så jag förstår helt och hållet att den körningen inte vart godkänd trots att han sade ”Du kör väldigt trafiksäkert och miljövänligt”.
Men nu till min fråga. 
Jag har ett bokat omprov undrar om jag kommer att testas på allt igen eller om det blir en kortare runda mer fokuserad på backning och parkering eller som dem förra där allt ska testas igen.
Hoppas du får en super trevlig dag.”
Såg du det? Jag syftar inte på detta med den ”modell strängare” inspektören – även om också det är en myt som behöver krossas. Det jag syftar på ligger underförstått i denna formulering: ”Han gav mig, av vad jag förstått mer chanser än vad jag egentligen skulle ha fått”. En inspektör, som är av ”modell strängare” (och ingen av de andra heller) ger inte fler chanser än vad som är vanligt om inspektören endast är ute efter att underkänna.
Det är detta som är myten: Inspektörerna är bara ute efter att underkänna så många som möjligt!
Vad som har hänt här är att personen som skrev detta mail till mig insåg att inspektören gav upprepade chanser att klara uppgiften som hade getts; att parkera bilen. ”Under provet fick jag tre försök varav en var fickparkering”. Inspektören gav aspiranten tre (3) försök att klara sin parkering, vid olika tillfällen dessutom, eftersom det även rörde sig om en fickparkering.
Jag har själv suttit i den sitsen som denne inspektör gjorde. Aspiranten kör bra och man vill godkänna körningen. MEN – aspiranten kan inte parkera! Vad gör jag? Hen får en chans till. Då kanske det går? Nej, inte nu heller. Okej en chans till då! Någon gång måste man dock dra ett streck och bestämma sig för att vederbörande fått alla chanser jag kunde ge och underkänna trots att det på sätt och vis tar emot.
Gå inte på alla myter som inspektörerna som florerar där ute. De stämmer inte.

Om du undrar vad svaret på läsarens fråga är så kommer det här:

Till din fråga: Det blir en helt ny körning, som om du aldrig gjort det förut. Sådana är de riktlinjer Trafikverkets inspektörer har att förhålla sig till. Den inspektör du får köra med vid nästa körprov kan se att du inte klarade parkering (manövrering?) och följer så klart upp detta.

Vilka fel släpper inspektören?

Jag har blivit tillfrågad att skriva om vilka fel inspektören kan släppa under ett körprov. Med andra ord, vad kan du komma undan med och ändå bli godkänd?
Det är väldigt svårt att svara på den frågan, då allting som sker under körprovet vägs samman i en helhetsbedömning. I vissa fall kan du klara dig även om du missar en högerregelskorsning, medan personen som kör efter dig blir underkänd för detsamma. När jag var trafikinspektör brukade jag ibland visualisera en vågskål. I vågskålen hamnade det som var bra på plussidan och det som var mindre bra hamnade på minussidan. Ett rejält misstag kunde väga så tungt att alla bra saker ändå inte lyckades balansera upp vågskålen. Men de gånger det rörde sig om i sammanhanget små fel kunde de komma undan med flera misstag. Jag skriver i fetstil och understruket för att det är sammanhanget som avgör hur en händelse bedöms. Det är endast med de grova missarna som sammanhanget inte spelar någon roll.

Om din körning är bra kan du komma undan med att korsa en heldragen linje, att inte väja i en korsning med högerregeln, att inte stanna till 100% vid en stopplikt, att parkera snett och att få några motorstopp, att vara tveksam på en gata med huvudled, att inte accelerera tillräckligt på en påfart eller att sakta in för mycket vid en avfart och att placera dig fel i en korsning. Under körprovet skapar sig inspektören en känsla för hur du kommer att fungera på egen hand i trafiken och det är den känslan som ligger till grund för resultatet.

Jag har skrivit det förut men det tål att upprepas:
Du ska göra en helhetsbedömning utifrån kursplanens må loch kompetensområden. Det innebär att du ska kunna göra en bedömning utan att enstaka brister som är av liten betydelse för trafiksäkerheten påverkar resultatet.” Ur Trafikverket Handledning Körprov Grund. Detta är vad trafikinspektören ska förhålla sig till när hen bedömer ett körprov. Men, varje körprov är unikt och kan inte jämföras med ett annat.

Avbrutet körprov

Vid några tillfällen, förvånansvärt många, har jag fått avbryta körprovet i förtid, därför att aspiranten utgjort en trafikfara och därför att jag fått hjälpa till många gånger under körningen.Trots detta har aspiranter uttryckt förvåning över att körningen inte blev godkänd och inte visat någon förståelse för att jag avbröt uppkörningen. Hur kan det komma sig? Jag menar, det måste ju vara uppenbart, även för aspiranten, att det inte fungerade. Allt sker ju öppet och vi sitter intill varandra i samma bil! Exempel på ingripanden under samma körprov: bromsat, dragit i ratten, pekat och muntligen talat om vad de ska göra. Det har även hänt att jag fått köra bilen en kort sträcka från passagerarplats.

I många fall tror jag att aspirantens oförmåga att ta in beskedet beror på att dennes okunskap om bilkörning är så stor att de inte ser hur farligt de beter sig i trafiken. De susar gator och vägar fram, glatt och obekymrat och tror de klarar sig bra, medan det egentligen är precis tvärtom. Inspektören eller andra trafikanter får rädda dem från katastrof, men de tar inte in det.

Om din körning blivit underkänd och du inte förstår varför, kan det beror på att du inte själv upptäckt det inspektören sett. När aspranten sedan begär att inspektören ska ge exempel på vad som skett, så känner aspiranten inte igen situationen. De har nämligen inte sett något. Deras blick kanske fanns på annat håll än där faran fanns. Inspektören undviker bl.a. därför att gå in på konkreta händelser o h hänvisar istället till bristerna i kompetensområden. Det är så inspektören ska arbeta. 

Jag har sagt det många gånger: Du kan lita på inspektören! Visst kan det finnas någon som inte riktigt håller måttet, men de upptäcks snart genom Trafikverkets egna kvalitetskontroller. Dessa sker regelbundet under arbetsåret. Sluta lyssna på alla skräckhistorier som finns där ute. De gör bara skada för dig. De gör dig mer nervös och uppjagad än vad du behöver vara. Ta skräckhistorierna med en stor nypa salt och tänk på att allt du hör eller läser i ämnet inte behöver vara sant. Kom ihåg att jag som skriver detta själv har erfarenhet från yrket som trafikinspektör och att jag fått höra historier om mig själv som absolut inte stämmer överens med vad som egentligen hände. 

Är inspektörens bedömning pålitlig?

Många har svårt att ta in att inspektörens bedömning av två till synes lika körprov kan diffa vid avslutet, den ena godkänd och den andra underkänd. En annan sak som förvirrar är när aspiranten upplever sin körning som snudd på felfri och då handledare och trafiklärare sagt att de är färdiga, men som trots detta får ett underkänt resultat på körprovet. I förvirring gror misstänksamheten och ryktena tar fart.

Allting blir enklare för dig som kör upp om du litar på inspektören. Inspektören är inte ute efter att underkänna, men underkänner om det är nödvändigt. I samma andetag kan jag ta död på myten om att inspektörerna har en viss kvot som måste underkännas varje dag eller vecka. Någon sådan kvot existerar inte. Vad tror ni är roligast och enklast att säga: Din körning är godkänd, eller din körning är underkänd? Om körningen är godkänd blir det bara glada miner och inget tjafs medan det motsatta ofta inträffar vid ett underkänt körprov.

Det finns tyvärr en stor misstro bland dem som ska göra sitt körprov. En misstro mot inspektören och hens avsikter. De misstror att de ska få en rättvis bedömning och om de sedan blir underkända på sitt körprov, tar de det som en bekräftelse på att de hade rätt. Var kommer då denna misstro från? Ja, inte grundas den i hur en inspektör arbetar idag, men till viss del kan misstron spridits från en äldre  generation och deras erfarenheter av uppkörningen.

Runt om i landet Sverige kör varje dag många unga människor upp för körkort. Många klarar sig, men många blir också underkända. De flesta av dessa som inte klarar sitt prov kan ta det till sig och hantera det negativa beskedet på ett bra sätt. Andra saknar den förmågan. De måste då finna ett skäl till att deras körning inte blev godkänd och lägger då över ansvaret för det på inspektören. Inom psykologin kallas detta för projektion. Man projicerar sina brister över till någon annan så slipper man själv ta ansvar. Du kan läsa lite mer om detta här.

Jag förstår att det jag skriver kan upplevas som provocerande, men det behöver inte vara mindre sant för det. Det är ganska naturligt för oss människor att skylla ifrån oss och att vilja undkomma eget ansvar. Det motsatta finns förstås också, att vissa tar på sig ansvar för något som de rimligtvis inte kan ha någon del i.

Du som ska köra upp läser eller hör om andras erfarenheter från uppkörningen, om hur illa de har blivit behandlade av trafikinspektörerna och så tar du med dig detta till ditt körprov. Om du då inte klarar dig, trots att alla kring dig anser att du kör riktigt bra, så finns risken att det blir inspektörens fel (det kan även läggas en del ansvar på trafikläraren för alla vet ju att de bara är ute efter dina pengar). Kan det vara så att handledaren inte håller måttet, eller att de inte klarar att se objektivt på sin elevs, körning utan färgas av sin relation till denne?

Trafikinspektören måste ha en stor egen erfarenhet av bilkörning. Ofta har hen varit trafiklärare eller yrkeschaufför. Trafikinspektören får sedan gå igenom en gallringsprocess; en första intervju, sedan ett teoretiskt prov och sedan ett körtest. Under körtestet sitter en eller två trafikinspektörer med, så körtestet blir också ett slags socialt test där den som söker till trafikinspektör genomgår ytterligare utvärdering. Klarar de sig genom detta nålsöga antas de till trafikinspektörsutbildningen som pågår under 12 månader. Den första tiden handlar det om medåk, d.v.s. man får sitta med i bilen när den som ska vara handledare utför sina körprov. Sedan blir det teoretisk utbildning under ett par veckors tid. Där undervisas det i trafikteori (trafikförordningen) men även i psykologi där människans agerande i provsituationer är i fokus.  Så här växlar det under utbildningstiden – teori och praktik. I varje praktikpass (ca ett eller två körprov avsätts per dag) ingår att handledare och trafikinspktörsaspirant går igenom dagens uppkörningar och tillsammans reflekterar över dem. När trafikinspektörsaspiranten anses redo får hen sätta sig i framsätet och handledaren där bak.

Innan trafikinspektörsaspiranten får utföra egna körprov, på ett s.k. interimistiskt förordnande, får hen genomgå en uppföljning där en erfaren trafikinspektör och handledaren åker med under sju körprov. Denna delexamintaion måste klaras av för att trafikinspektörsaspiranten ska få börja jobba på egen hand, utan handledaren i baksätet. För att överhuvudtaget komma dit måste de teoretiska testerna i trafikteori och psykologi vara godkända. Trafikinspektörsaspiranten får sedan utföra egna körprov utan handledare i baksätet under några månader, innan den slutgiltiga uppföljningen sker. Denna period varvas med samtal med handledaren och med andra kollegor i branschen. Under dessa 12 månader är det alltid några som slutar. Vissa slutar för att de upptäcker att yrket inte är för dem och andra får sluta för att det inte fungerar så bra i bilen.

Nu har ni fått en liten inblick i vad som krävs för att bli färdig trafikinspektör. Det är alltså en lång process där den blivande trafikinspektören genomgår kontinuerlig utvärdering och regelbundna tester för att säkerställa att hen blir bra på sitt jobb och att hen hanterar provsituationerna väl. Du kan alltså lita på att den inspektör som sitter bredvid dig på din uppkörning kan sitt jobb. Du kan släppa misstron och sluta lyssna på rykten om felaktiga bedömningar. Finns det någon sanning bakom dem så rör det sig om enheter endast mätbara i promille, vilket i praktiken innebär en försvinnande liten risk för att det skulle drabba just dig.

Otur, slump eller magkänsla

Jag tänkte dela med mig av ett minne från en uppkörning och låta er bedöma vad i rubriken som passar in här.

Jag var ute på körprov med en ganska ung kille. Vi körde i Uppsala. Hans körning var varken bra eller dålig. Det fanns inte mycket i den som gjorde att jag ville godkänna den, men inte heller något konkret att underkänna för. Vi hade avverkat nästan hela körprovstiden och befann oss i närheten av Förarprovs lokaler. I mitt huvud snurrade tankarna på vad jag sett dittills och hur jag skulle gå vidare med det. Jag var inte helt nöjd med vad jag fått se så långt, så jag bestämde mig för att ta en liten omväg tillbaka till kontoret. Vi befann oss på Bolandsgatan och körde i riktning mot rondellen vid korsningen med Björkgatan. Jag hade då bestämt mig för att åka med i en signalreglerad korsning och få en sväng vänster där. Så jag bad honom ta första utfarten från cirkulationsplatsen (höger) och sedan vänster i korsningen med Fålhagsleden. När vi sedan närmade oss trafikljuset i korsningen Fålhagsleden och  Stranbodkilen bad jag honom svänga vänster där. Vissa tider på dygnet är det ofta trafik i den korsningen, andra är det helt tomt. Det här var på förmiddagen. Inte den mest aktiva tiden. När vi nästan är framme i korsningen ser jag att vi kommer att få samspel med annan trafik, i form av mötande bilar. De ska rakt fram medan vi ska svänga vänster. Killen som kör verkar ha koll på läget, saktar ned, går ned till en lägre växel och sedan kör han. Han svänger ut precis framför de mötande bilarna och tvingar därmed mig att ingripa genom att bromsa hårt. Killen reagerar kraftigt och förstår direkt att han gjort bort sig. När de mötande bilarna passerat fortsätter vi de sista 400 metrarna tillbaka till Trafikverket där jag meddelar att körningen inte blev godkänd.

Så, vad säger ni, var detta otur (vi var ju så nära Trafikverket, så nära att slippa igenom, bara det inte blivit något möte i korsningen), var det slumpen (av en slump valde jag att ta en lite sväng till och slump att det blev samspel i korsningen) eller var det min magkänsla (erfarenhet och en s.k. hunch/gut feeling) som ledde till att hans brister avslöjades? Vi kan enas om att det var en slump att vi fick samspel med annan trafik i korsningen. Där hade jag ingen makt att styra andra trafikanter och att killen på sätt och vis hade otur. Det beror på hur man väljer att se på saken. Om vi inte fått samspel så hade han fått sitt körkort. Jag hade godkänt hans körning. Å andra sidan är risken stor att han gjort samma sak när han satt själv i bilen utan någon som kunde avvärja en olycka. Så om man ser saken utifrån det perspektivet hade han faktiskt tur. Var det min magkänsla som gjorde att jag ändå valde att ta en extra sväng runt kvarteret innan jag avslutade provet? Ja, det vill jag hävda att det var. Något fattades honom, det kände jag hela tiden och när väl samspelet kom avslöjades hans brister och han fick något att tänka på.

Så här går ett körprov ofta till. Inspektören får en känsla av hur aspiranten fungerar i trafiken och väljer färdväg därefter. Därför så kan två till synes likvärdiga körningar ändå ha sina klara skillnader. När man suttit med under några tusen körprov, skapas ett slags sjätte sinne som gör att man väljer att ta höger med den ene, medan man väljer vänster med den andra. Oftast med tanken på att det är något som inte stämmer. Sedan beror det förstås på tillfälligheter om det blir något utslag eller inte eftersom det kan vara helt tomt på trafik.