​Du ska göra körprov för B och låta inspektören få se 

vad du kan och vad du klarar, köra bra så länge som det varar

Först så känner du största skräcken, rädd för att få kolla däcken

du vill inte möta inspektören, de flesta är jäkligt rädda för’en

fast det inte är nån fara, det är nerverna som spökar bara

Du får först visa legget, prövarn står och stryker skägget

tittar både på dig och på kortet, önskar du satt trygg inne i fortet

snart så ska du greppa ratten, glida ner i sätet vig som katten

börja med lilla inspektionen, kuggarn har blick som värsta spionen, du är rädd att han är som scorpionen

Sedan kör ni ut på gatan, du är rädd som satan

men samtidigt känns det kul, att köra omkring på fyra hjul

ni backar, parkerar och kör runt i rondellen, du känner du kan fortsätta att köra bilen hela kvällen

Till slut är ni tillbaka vid Förarprov, du tänker ge mig uppskov

jag vill inte veta, säkert får jag börja om och gneta

men ändå känns det bra och rätt, prövarn verkar ha rätt mycket vett

han sa att det gick lite fort, men nu så har du ditt körkort

ut o kör nu själv på stan, på natten eller dan

körkortet är ditt o lappen den är din, du känner hur ditt smajl blir till ett jättegrin

för du är nu en Mean Lean Drivi’n Machine!

Här kommer min tidigare kollega och nuvarande kontorschef på Trafikverket Förarprov i Uppsala, Jan Einarssons, bästa tips för att klara körprovet.

Jannes bästa tips

Alla som påbörjar sin körkortsutbildning gör det med någon form av förväntning. Vissa sporras positivt av utmaningen medan andra fylls av farhågor och tvivel på sig själva. När allting sedan drar igång tar några stora språng och utvecklas i snabb takt. De verkar födda till att köra bil. För andra tar det tid och de gör knappt synbara framsteg. De upplever det som att de inte har någon utvecklingskurva alls.

Under min tid som förarprövare mötte jag personer som kört hundratals körlektioner men som ändå inte klarade att ta sig igenom ett körprov. Som jag nämnt ovan fanns det dem med bara ett tjogtal lektioner i ryggen som klarade körprovet galant. Hur kan det vara så stor skillnad? Varje trafikskola har någon eller några s.k. långkörare där både lärare och elev tvivlar på att de någonsin ska nå målet.

Jag tror det beror på att vissa (mycket få dock) inte har vad det krävs för att ta ett körkort. Det finns ett slags gräns för vad de klarar av. När deras gräns är nådd spelar det ingen roll hur många fler körlektioner de tar. De blir ändå inte bättre.

Det är fel att jämföra sig med andra då resultatet blir så missvisande. Om du kräver mer tid på dig för att lära bilkörningens ABC, ska du inte bli nedslagen för att någon annan bara verkar glida förbi dig utan nämnvärd ansträngning. Du som tar längre tid på dig för att lära dig bilkörning är säkert snabbare och mer lättlärd på andra områden. Vi har alla våra starka respektive mindre starka sidor. Minns du bilden ovan? Den med djuren som alla fick samma uppgift; att klättra upp i ett träd? Uppgiften var densamma men de personliga förutsättningarna varierade kraftigt.

Ta du den tid det tar för dig att bli en bra bilförare och jämför dig inte med andra! Ditt värde som människa baseras inte på om du har lätt för att köra bil, om du tar lång tid på dig eller om du inte alls lyckas ta körkort. Kom ihåg det!

Så här säger Maria-Alexandra om sin erfarenhet av just detta:

”Jag var väldigt tveksam på om jag någonsin skulle klara att köra en bil när jag påbörjade min utbildning, och tog därför allt i snigeltakt. Många har redan trafikvana (från moppe, cykel etc) eller bilförståelse (lekt med bilar, motorer etc) men jag startade på NOLL.
Totalt så övningskörde jag privat i över 1,5 år och tog ca 20-25 lektioner på bilskola, men sen var körkortet mitt🙂”

En körning som jag aldrig glömmer var en man i 25 års åldern. Han körde inte farligt eller så, men hela tiden i snart sagt varje korsning, övergångsställe eller liknande kom orden ‘Man vet ju aldrig, man vet ju aldrig’ ur hans mun. Vi körde gatan fram, hade pratade högt för sig själv (berättande körning) och avslutade nästan varje mening med ‘Man vet ju aldrig, man vet ju aldrig’. Nästa korsningspunkt var det samma sak.Och nästa. Och nästa. Gissa om jag var trött på ‘Man vet ju aldrig, man vet ju aldrig’ efter ett tag. Han sa det också på ett sätt där han drog ut på a i aldrig så att det blev aaaldrig. ‘Man vet ju aaaldrig, man vet ju aaaldrig’. 

Efter ett tag blev det både irriterande och roande. Det var svårt att inte känna irritation men samtidigt svårt att inte börja skratta rakt ut. Hur som så slutade det med att hans körning blev godkänd och jag blev ett minne rikare. Tack för att du bröt mönstret och att du ännu får mig att le när jag tänker på det. 

Man vet ju aaaldrig, man vet ju aaaldrig!

Här är några av de intyg som visar på att jag faktiskt är utbildad trafikinspektör – om nu någon undrar.